Idag är det min namsdag och det har jag vetat sedan den där dagen för 8år sedan. Det hände för exakt 8 år sedan, torsdagen den 21 augusi 2003. här är min berättelse:

Jag hade precis börjat 4.an på en ny skola som jag fick cykla till om jag ville, mamma ville egentligen inte det men kunde inte säga ifrån eftersom min bror hade fått göra det. Att hon inte stod på sig är något både jag och hon ångrar idag men nu till berättelsen.

Jag cyklade som sagt till skolan den dagen, där möte jag min bästa vän som sa grattis för att jag hade namnsdag, jag var lycklig så sprang till min bror och sa det. Några timmar senare så var jag inte lika glad eftersom mina kompisar inte skulle hem så fick jag cykla hem själv vilket jag inte var så glad över. Men tog iallafall min cykel och började cykla hem.  När jag nästan var hemma så skulle jag cykla upp för en backe så jag tog satts, men på något konstigt sätt så vänder cykeln och rullar nerför en annan backe istället. Jag får panik så kan inte bromsa, tappar minnet helt och vaknar upp när jag sitter bredvid cykeln med blod över allt. Jag tänkte att jag blöder bara näsblod så tänkte precis börja gå hem när en man i kanske 50 årsåldern kommer och hjälper mig upp till en närliggande skola. Där dem ringer till mina föräldrar som senare kör mig in till akuten.

Väl på akuten får jag nackkrage och blir röntgad, det visar sig att de fyra framtänderna både uppe och nere sitter nu mera i mitt käckben som är av längst back samt att min arm är bruten.  Jag får komma in på ett rum och vänta där på ambulansen som ska ta oss till linköping för operation. På sjukhuset får jag en nalle och en ny hjälm.

En lång stund senare så kommer ambulansen och vi börjar resan mot linköping, kommer inte ihåg så mycket av den resan men jag vet att när jag kom till linköping så fick jag åka truck ner till operationssalen och där inne var det jätte kallt så fick mängder med varma handdukar. Sen kommer jag inte håg så mycket mer än att jag hade väldigt svårt att gå på toa dagen efter. Eftersom jag var så svag i kroppen. Men fick i alla fall åka hem den dagen.

När jag väl kom hem så var jag ganska ledsen och rädd eftersom vår hund morrade på mig eftersom jag både så och luktade illa. Men stuart little och kina puffar gjorde mig gladare. Vet ni att det första jag åt var små blodpuddingsbitar och det ända godis som jag kunde äta var just kina puffar.

Idag 8år senare så är jag inte helt återställd utan kommer behöva ta bort mina framtänder och ersätta dem med porslin eller något. Så jag kommer alltid ha ett men för livet både fysiskt och psykiskt.

Detta var min berättelse, har ni några berättelser som ni vill dela med er av. Det måste inte vara något hemskt som detta, utan något bra och glatt. Men det måste vara något som ni minns väldigt väl. Om ni har någon berättelse så mejla oss på [email protected] så lägger jag upp den på bloggen och glöm inte skicka med bloggadress om ni har någon så att jag kan länka.

Kan lägga upp bilder från när jag kom hem från sjukhuset om ni vill men då vill jag att ni kommenterar detta inlägg.

KRAM JONNA